Fängelset

Det som hänt hade inte varit meningen, det hade varit en olyckshändelse. Trots det så påverkades så mycket av just den händelsen. Det var på grund av den som han nu stod i denna ljusa smala korridor och med suddig blick såg rakt framåt. Händerna skakade, känslan att benen skulle vika sig som spagetti under honom var alldeles för nära och blicken flackade nervöst. Det fanns ingenting att fokusera på så att tryggheten skulle komma tillbaka. Aldrig förr hade den varit så långt borta, tanken att allt skulle bli bra. Det hårda stengolvet kändes som spikar i fötterna. Det trängde in i honom underifrån som ett sätt att förgöra honom, att känna ännu mer ånger och smärta än han redan gjorde. Nu skulle allt ändras och han var tvungen att genomföra något som han aldrig gjort förut, någonting som han aldrig planerat eller fanns med på listan med saker han ville göra i livet. Det var dags att låta följderna av hans tidigare handlingar tala.
 
En fot lyftes osäkert ett par millimeter från marken för att föras framåt som ett steg. Det gick långsamt och samtidigt så fanns förnimmelsen av personen bakom, den som hindrade honom att samla ihop sig och fly. Att springa därifrån hade varit en sådan befrielse, som att ett ton stenar släpptes från hjärtat. Om det varit ett alternativ hade det utan tvekan varit det som närmast skulle ske men nu fanns det endast ett, det som han fasade för. Svetten rann sakta ned för ryggen som ett sätt att göra honom ännu mer nervös, att personen bakom skulle begripa hur skräcken verkligen tagit tag i hans bleka ynkliga kropp. Den vita t-shirten som framhävde hans kalla hudton avslöjade de innersta känslorna genom ett fuktigt märke på ryggen.
 
Framför honom stod en herre i blå uniform. Mannen satt djupt försjunken i en bok med stolen lutad emot väggen med endast de två bakre benen i marken. Han såg upp när de närmade sig och suckade. ”Åh nej inte en till”, såg det ut som hans blick betydde samtidigt som han reste sig upp från stolen för att trycka in en svart knapp. Knappen var ett kommando för att de silverblänkande dörrarna framför dem skulle öppna. Metallen såg ut att vara tjock nog för att inte ens en kula skulle kunna genomträda dem. Han skulle inte klara av att ta sig igenom dem inifrån ens med den starkaste vilja eller massivaste vapen.
 
Längtan efter sitt hem fanns där hela tiden. Så småningom skulle han befinna sig där igen men det skulle ta tid, alldeles för lång tid. Lika länge som han skulle vistas innanför de dörrar som nu stod vidöppna framför honom skulle det ta. Samtidigt så blev stegen ännu långsammare då han inte klarade av att lyfta sitt skadade ben lika högt längre och ett hasande läte kunde urskiljas. Benet kändes tyngre än någonsin och det var svårt att förstå förstå hur han hade lyckats vara så klantig. När han äntligen fick chansen att fullständigt belasta det andra benet och få bort tyngden ifrån det skadade så var det endast ett par steg kvar fram till dörröppningen och lyckan av att få vila blev kortvarig.
 
Efter en kort stunds tvekan och en kamp med de omtumlande spöken som uppehöll sig i huvudet på honom där de försökte tala om att han inte skulle klara det, så genomförde han ett steg. Steget gjorde att han beträdde ett nytt, mindre rum med även här kala väggar. Denna gång skiftade de mer i brunt, en färg han aldrig uppskattat speciellt mycket. Då gestalten som hela tiden gått efter tryckte på en ny knapp gjorde han inget försök att avbryta handlingen. Han knep istället ihop ögonen för att inte se dörrarna stängas och kände paniken sprida sig i kroppen. Han tog ett djupt andetag för att inte bryta ihop av tanken på vad som skulle ske härnäst.
 
När han stod i mörkret kände han hur marken började röra sig. Han var sekunder ifrån ett sammanbrott när han tvingade upp sina ögonlock och synen kom tillbaka. Då han såg hur dörrarna öppnades igen så spred sig ett stort stolt leende i hans ansikte. Han hade klarat sin första hissfärd.

Kommentarer


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0